rebeccalundberg

Herrejävlar vilket väder det vart idag. Skulle ner till Mörbylånga med morsan, först höll vi på att få vattenplaning och sen höll en bil på att sladda på oss. Insåg att vägen i stort sett var översvämmad, så det var bara att vända. Riktigt läskigt, har nog faktiskt aldrig haft så mycket regn på Öland under den tiden jag bott här.


Bron är avstängd, vinden viner utanför och nu ligger det inte bara en jävla massa vatten utanför utan även snö på marken. Nämnde jag att jag avskyr hösten/vintern? Annars kan jag ju bara ta tillfället i akt och poängtera att det gör jag. Väldigt, väldigt jävla mycket. Usch.


Nu ska jag bädda ner mig i sängen med den här låten. Gillar ni metal eller folk/metal så lyssna! Riktigt bra skit. Godnatt!

Ahh, jag har Irlands-abstinens. Spenderade gårkvällen med Jocke, tittade på P.S I love you, inte nog med att man gråter för att filmen är så sjukt fin, man fäller väl en och annan tår för att man saknar Irland också. Usch, jag är alldeles för känslig, men gud vad jag längtar tillbaka. Jocke och jag pratade om det igår, att Irland har verkligen något speciellt som är svårt att förklara för någon som inte sett det med egna ögon.

Nedanstående video kan jag kolla på hur många gånger som helst. Det är verkligen precis så vackert som det ser ut på alla bilder från Irland, om inte vackrare. När ekonomiska krisen lagt sig i landet (vilket visserligen lär dröja ett antal år) så lita på att jag åker tillbaka och letar jobb. :)

Vissa dagar går inte att beskriva, ord är bara överflödiga.
Lämnar över till nedanstående låt som beskriver känslan i mig just nu. Och hoppas på ett gladare blogginlägg nästa gång.

En riktigt bra dag. Har hunnit med promenad med Karin (som jag för övrigt träffar alldeles för sällan numera), en liten fika i Kalmar med Alex och Jocke, lite cruising runt i stan med bra musik och nu lite cvskrivande med jocke. Plus en massa funderande på framtiden, det är säkert nyttigt det också.


Tog egentligen bara en liten paus från the hard work work, så nu är det tillbaka till lite vettiga grejer som gäller. Avslutar med ett bra citat,

"Never allow someone to be your priority while allowing yourself to be their option"

Godnatt!

Hur mycket man än vill laga något som är trasigt, så måste man någonstans dra gränsen. För allt går faktiskt inte att laga. Tappar man en vas i golvet så att den går sönder, kanske man kan limma ihop den igen - men sprickorna kvarstår och nästa gång kanske det bara krävs en liten smäll för att den ska bli trasig igen.


Precis så är det, med mycket här i livet. Det finns så mycket som är trasigt i ens liv, som man vill laga, bara för att man minns hur bra och fint det en gång var. Även fast det var länge sen det var helt. Varför måste det vara så svårt att inse att det bästa ibland är att släppa taget? Att sluta försöka laga något som inte varit helt på väldigt, väldigt länge?


Svaret är enkelt.
För att det gör så jävla ont att bryta upp med något man haft i sitt liv under lång tid.
Det spelar liksom ingen roll om man vet att det inte är bra, att det är skadligt - rent av förödande för en. För i slutändan längtar man bara tillbaka till alla minnen, tiden då allt var bra. Trots att dom många gånger aldrig kommer tillbaka på riktigt.

Och exakt HUR bra är inte den här killen? Första gången sen mellanstadiet jag lyssnar på en Madonna-låt och älskar det. Vill för övrigt gifta mig med hans röst... Eller med honom. Skulle inte ha något emot det heller faktiskt. LYSSNA!

Maskerad ikväll. Jag = Snuskig ridlärarinna, självklart med piskan i högsta hugg. Blir säkerligen en bra kväll, dock väldigt lugn för min del. :)


Pepplåt som jag har på hjärnan twentyfourseven:

För exakt ett år sedan skrev jag följande i min blogg: "Det finns nog få saker som gör en så mentalt efterbliven som kärlek." Ett år senare, och jag kunde inte hålla med mig själv mindre. Kärlek får en verkligen att göra saker man inte skulle drömma om att göra annars. Man kan frångå sina principer, förnedra sig, vägra inse sanningen, ljuga för sig själv och för andra... Och allting för en enda person. Han med stort H, som hela universum en vacker dag började rotera kring.


Kärlek kan verkligen vara mördande. Det kan få dig att känna så mycket att det känns som om du ska explodera. Få dig att tänka så mycket att ditt huvud känns överbelastat, få dig så ledsen att du önskar att det inte fanns någon morgondag (åtminstone inte en morgondag utan Honom). Och ändå, trots all smärta, så är det den bästa känslan som finns. När du, om så bara för ett ögonblick, känner att allt det du önskade dig plötsligt blev verklighet - då är det värt all smärta och väntan i världen.

Igår hade jag en helkväll med Malin och Jocke, caféhäng i fem-sex timmar. Mysigt som bara den! Och ikväll ska jag över till Mattias i Kalmar för en kväll där. Och för övrigt hoppas jag att min kära Emma sitter i Frankrike just nu och har det riktigt underbart åt mig med.

Smider planer för framtiden. Inte den närmsta framtiden direkt (den jag egentligen borde planera, hehe) utan längre fram, angående lite utbildning. Känns grymt bra, men det är ju inte dom minsta drömmarna jag fått direkt. Lär krävas ett antal år innan jag står på den platsen jag vill vara, men fan vad värt det kommer vara, och fan så stolt jag kommer bli över mig själv.


Allting kommer bli bra till slut,
Du ska se att allting ordnar sig.

Jag ska fan inte deppa ihop nu. Det är inte läge. Trots att häxan på csn rakt ut sa att jag misslyckats, trots att jag bokstavligt talat äger sju spänn och inte har någon aning om när jag får pengar igen - Jag ger inte upp nu. Det funkar inte att bara lägga sig ner och dö så fort livet går emot en, det fungerade när man var fem-sex men inte nu. Jag ska ordna upp det här också.


Johnny Cash - Won't back down är en av de bästa låtar jag någonsin hört, utan att överdriva. Passar väldigt bra idag också.

Gonna stand my ground
Won't be turned around
And i'll keep this world from dragging me down
Gonna stand my ground
And i won't back down

CSN kan dra åt helvete. Dels har jag först nu, fyra veckor efter att jag sökt lånet och inte mindre än 9-10 telefonsamtal till dom senare, fått veta att jag inte är berättigad till studielån. Och dels var det verkligen en av de elakaste telefonisterna jag någonsin snackat med som gav beskedet. Tack för att du förstörde min dag, verkligen, tack. Fyfan vad trött man blir.

Äh, det där med fars dag känns väl lite halvskumt. Reklam om lämpliga presenter, artiklar om recept till bakverk och så vidare. Antar att de flesta med fäder som inte finns kvar i livet känner likadant en dag som denna. Det handlar liksom inte om saknad så jättemycket, det rör sig ändå om åtta år sedan pappa dog, utan mer om... Äh, jag vet inte. Kanske att det är lite svårt att köpa present åt någon som inte finns, eller fira överhuvudtaget. Fastän det ändå är hans dag.


Hade varit trevligt att gå och lägga mig redan nu, är verkligen helt död, men måste verkligen plugga nu. Att man aldrig lär sig att göra saker när man ska. Soundtracket för dagen, Hardcore Superstars senaste singel Moonshine. Gryyyymt bra!

Skulle verkligen behöva en Stockholmsresa.

Det där med förhoppningar är verkligen livsfarligt. Och ändå kan vi inte sluta ha dom, av den enkla anledningen att det hade varit ännu mer förödande för oss att låta bli, än att få dom grusade. Men ibland, hur dumt och naivt det än må låta, så tänker jag ändå på hur skönt det skulle vara att inte hoppas. Inte bli besviken.


Är på vacation/pluggvecka på västkusten, skönt att komma bort lite. Här har vi, till skillnad från Öland, just nu världens vinterlandskap utanför fönstret. Till och med jag som aldrig uppskattar snö tycker det är mysigt att sitta inne i den varma lägenheten, dricka mängder med té och titta ut.
För övrigt händer det kanske inte så mycket överväldigande saker här uppe, jag sitter mest och längtar efter mitt studielån. Då ska det spenderas som om det inte fanns någon morgondag :)

Har lite svårt att sätta ord på vissa saker just nu.
Men, ordet som beskriver känslan bäst: Nöjd. Mycket, mycket nöjd.

Som att en bit som tidigare saknats nu sitter på plats.

Är jävligt less på min kropp just nu. Tidigare var det yrseln jag inte lyckades bli av med, nu är det min mage som fuckar upp sig med jämna mellanrum. Kul att man har en så normal kropp, kan man inte bara ha normala sjukdomar med normala symptom?


Men jag ska inte vara bitter, sitter faktiskt ute i Markustorp just nu och det är mysigt att vara tillbaka i favoritbyn :) Ikväll ska jag träffa, förutom kvinnan jag delat säng med inatt, malin och anton. Sådana här helger är brabrabra, torpet och mina små inavlade bybor får mig att må kanon.

Idag bestämde jag mig för att ge upp jobbsökandet för en stund och istället försöka plugga lite igen. Snackade med kunskapsnavet och börjar redan på måndag nästa vecka, med en liten historiakurs på distans. Jag blir verkligen knäpp av att inte göra något, och eftersom jobbsökandet inte gett mycket resultat hitills behöver jag en paus. Och lite extra inkomst ska bli riktigt fint det med.


Fredagen var riktigt nice, firade min födelsedag med fina människor. Hade inte alla på plats som jag velat ha, men jag var nöjd ändå. Fick en riktig kanonfylla med ganska saftiga minnesluckor, haha. Minns åtminstone att kvällen innehöll bland annat en påstridig polack som ville dansa (jag skrek och klamrade mig fast vid mitt sällskap, väldigt finkänsligt), en taxichaufför som vägrade köra hem oss eftersom vi var "respektlösa", en väldig massa hoffmaestro, prat om mödomshinnor med en annan taxichaufför och... Väldigt mycket alkohol. Säger helt enkelt som jocke, "en kul kväll, påminde om tonårsfylla med hångel och hembränt". Sammanfattar väldigt bra, haha...


Imorgon verkar det bli stan, få tummen ur och träna lite. Även planer på att försöka reda ut min ekonomi om det nu inte redan är kört. Till helgen blir det tillbaka till kära gamla Markustorp, alldeles för länge sen jag och min lilla Emma var där tillsammans. Kanske man får träffa de två andra markustorparna också, skulle ju vara trevligt :)

Imorgon fyller jag år och jag tror att jag redan drabbats av någon form av tjugoettårskris.

Fan, jag behöver lämna landet tror jag, en liten tripp någonstans. Helst till Irland igen för jävlar vad det landet fick mig att må bra. Sitta på The Celt med en guinness i handen, "galway girl" i bakgrunden och alla bekymmer väldigt många mil bort. Saknas ju dock väldigt mycket pengar för att kunna genomföra det inom närmsta tiden.

Dags att rycka upp sig tror jag. Ta tag i sitt liv, ordna upp ekonomin... Och framför allt, se till att inte vara på samma punkt i livet om ett år. Livet blir ju faktiskt vad man gör det till, så nu ska jag se till att göra det betydligt bättre. Och se till att min 22-årsdag om ett år inte känns lika nojjig :)

Lite dålig på att uppdatera, och väldigt mycket har hänt sen sist. Jag flyttade hem, åkte tillbaka till Göteborg på intervju, failade på intervjun, åkte hem igen. Det är den kortfattade beskrivningen, men in reality så har väldigt mycket mer än så hunnit hända också. Fan, jag måste verkligen börja skriva oftare.

Men nu är jag i alla fall hemma igen. Ganska bittersweet, men jag satsar stenhårt på att inte tappa peppen utan fortsätter med jobbsökandet, framför allt i Göteborg.

Annars?
- Filmkväll med Hannah ikväll
- Fest hos Erik på Lördag
- Födelsedag på Onsdag
- Festa fredagen efter födelsedagen
- Maskeradfest hos Hannah den 30:e

And more to come. Fördelen med att vara hemma - helt plötsligt har man fått tillbaka sitt sociala liv :)

Nehej, sista kvällen känns ju inte så uppmuntrande. Varit och käkat pizza med Tobias, gått strandpromenaden och suttit och snackat uppe på berget. Usch vad jag kommer sakna det här stället, som sagt så saknar jag verkligen vännerna där hemma, men resten? Nej, faktiskt inte. Jag känner mig färdig med Öland. Inte mycket jobb där hemma heller, visserligen har jag sökt jobb typ varje dag sen jag fick gå från mitt förra och fortfarande inte fått något resultat, men valmöjligheterna är åtminstone fler här.

Men som sagt, det är bara att försöka muntra upp sig så gott det går och ta nya tag.
Det måste komma något bra ur allt.