rebeccalundberg

Hur mycket man än vill laga något som är trasigt, så måste man någonstans dra gränsen. För allt går faktiskt inte att laga. Tappar man en vas i golvet så att den går sönder, kanske man kan limma ihop den igen - men sprickorna kvarstår och nästa gång kanske det bara krävs en liten smäll för att den ska bli trasig igen.


Precis så är det, med mycket här i livet. Det finns så mycket som är trasigt i ens liv, som man vill laga, bara för att man minns hur bra och fint det en gång var. Även fast det var länge sen det var helt. Varför måste det vara så svårt att inse att det bästa ibland är att släppa taget? Att sluta försöka laga något som inte varit helt på väldigt, väldigt länge?


Svaret är enkelt.
För att det gör så jävla ont att bryta upp med något man haft i sitt liv under lång tid.
Det spelar liksom ingen roll om man vet att det inte är bra, att det är skadligt - rent av förödande för en. För i slutändan längtar man bara tillbaka till alla minnen, tiden då allt var bra. Trots att dom många gånger aldrig kommer tillbaka på riktigt.