rebeccalundberg

Det är så otroligt mycket som jag har i huvudet just nu, som jag helst av allt skulle vilja skriva ner. Det kommer jag dock inte göra, av respektmässiga skäl. Dock känns det förjävligt för tillfället, det går inte att säga något annat. Två år av minnen, med en och samma person, som bara roterar i min skalle. Vad kunde man gjort annorlunda, och så vidare. För tillfället är det slut... Och förhoppningsvis är det bara just tillfälligt, också. Jag vet inte längre.

Nedanstående låt har jag knarkat hela morgonen, trots att det är plågsamt att lyssna på den. Vartenda ordjävel är bara så sant.

You used to hold the door for me, now you can't wait to leave 
You used to send me flowers if you fucked up in my dreams 
I used to make you laugh with all the silly shit I did 
But now you roll your eyes and walk away and shake your head 

When the spark has gone, and the candles are out 
When the song is done and there's no more sound 
Whispers turn to yellin and I'm thinkin 

How did we get so mean? 
How do we just move on? 
How do you feel in the morning when it comes and everything's undone? 
Is it cause we wanna be free? Well that's not me 
Normally I'm so strong 
I just can't wake up on the floor like a thousand times before 
Knowing that forever won't be