rebeccalundberg

Sitter och lyssnar på soundtracket till Bridget Jones diary på spotify. (Blev sjukt glad när jag såg att den skivan fanns där, helt underbar musik, den här till exempel). Och jag har insett att jag sakta men säkert börjar ta mig ur den här känslomässiga svackan som jag befunnit mig i i cirka tre-fyra veckor nu.

Jag ska inte ljuga dock - det har verkligen känts förjävligt stundtals. Men vad kan man förvänta sig egentligen? Jag har varit arg, ledsen, uppgiven, tveksam, hämndlysten - you name it. Ibland allt på en och samma gång, dessutom.

Jag tror många vars förhållande precis tagit slut har en tendens att romantisera över hur förhållandet egentligen såg ut. Jag är inget undantag. Man tänker bara tillbaka på det positiva, allt romantiskt, alla fina minnen och allt... Ja, bra, kort och gott. Allt man kan tänka på är det man gjorde fel och hur helvetes mycket man vill ha honom tillbaka. Men, "it's called a break-up because it's broken". Det finns alltid en eller flera anledningar till att något tar slut, oavsett om man blir dumpad eller har dumpat. Dock glömmer man gärna bort alla de anledningarna när man inser att man är ensam, och att den där irriterande personen som man innerst inne älskar aldrig kommer ligga bredvid i sängen igen.

Nu blev det en himla massa svammel, men min poäng är i alla fall är att man måste verkligen ställa nackdelarna mot fördelarna när man inte vet vad man ska ta sig till med ett förhållande. Oftast är det fler nackdelar än vad man egentligen vill minnas. Och för min egna del önskar jag fortfarande att allt var som det var förut, när jag tänker tillbaka. Dock kan man inte vrida tillbaka tiden, hur gärna man än vill, och får istället göra det bästa av situationen.

För oavsett om det någonsin blir vi igen, har man så sjukt mycket andra bra saker att leva för. Både du och jag förtjänar att få ett riktigt grymt liv, där vi är lyckliga. Dock kanske inte med varandra. Det är sånt som visar sig.