rebeccalundberg

Det är faktiskt lite smickrande att se att man fortfarande har hyfsat många besökare, trots att man inte uppdaterar dagligen. Uppenbarligen är man lite intressant ändå (eller så har man ett tragiskt liv som folk gillar att garva åt, en smaksak, huvudsaken är väl att man kan underhålla :D )

Hemma från en kväll med Alex, Jocke och Lisa. :) Dela på en vinare och åka ut på spökjakt satt fint ikväll. Har bland annat sett något mystiskt röra sig i fönstrena på kastlösa prästgård, och sett ett par kängor stå på bjärby-bron. Fysatan, hade inte Alex vart snabb att boka sovplatsen hos Jocke hade jag varit den första att ta den, den saken är ju klar.

Till något annat.
Jag insåg idag hur mycket vänners stöd betyder. Inte i form av deras ord, utan i deras handlingar. Det är så lätt att säga, jag finns där för dig. Och missförstå mig inte nu, för ord betyder också. Däremot så slår det inte ett sms från någon, som bara vet hur mycket jag behöver få stöd just då.

Eller ett dåligt skämt när det som mest behövs.
Eller en kram när man känner att nä, nu jävlar ger jag upp.
Eller bara någon som orkar lyssna på allt gnäll man vräker ur sig.

Det är såna där småsaker som gör att jag orkar just nu.

Samtidigt som det slår mig hur mycket jag skulle vilja ge tillbaka till vissa. En blond kille, R, som jag vet läser min blogg, exempelvis. Som har fått ett skitjobbigt besked. Då önskar man verkligen att man kunde gå från bara massa ord till handling, och göra något som förändrar. För personer som verkligen förtjänar det.