rebeccalundberg

Det här inlägget lär bli både långt och emotional. Dock skriver jag mest om pappsen, för det slog mig att jag faktiskt aldrig har gjort det såhär öppet innan. Nu kör vi!

Mamma.
Jag brukar väldigt ofta få höra att jag är lik min mamma, Birgitta. Många syftar på utseendet men en del syftar även på att våra personligheter är väldigt lika. Rent spontant skulle jag säga att de har fel, fast sanningen är nog att vi på många vis är alldeles för lika varandra för att det ska gå, ironiskt nog. Båda kan vara envisa, fast beslutna att "vinna" ett bråk och att värna om sin stolthet.
Min mamma är tveklöst den person i min omgivning som jag haft de jävligaste bråken med genom åren. Vi har varit oense om allt från politik till kärlek, och hade vi bott i lägenhet hade vi säkerligen fått flertalet klagomål från grannar vid det här laget.


Mamma och jag lär aldrig få en sådan relation att vi öppet uttrycker vår kärlek till varandra, vi lär aldrig sitta och anförtro hemligheter till varandra och vi kommer nog aldrig sluta tjafsa om småsaker. Vi har en speciell relation som är svår att förklara, men in the end så vet jag ändå en sak, och det är att hon är min mamma och jag älskar henne för den hon är. Jag vet att hon känner likadant för mig, och jag är glad över att ha någon som ställer upp för mig på de sätt som hon många gånger gjort.
Trots våra bråk och oenigheter, jag älskar henne och vet inte vad jag skulle gjort utan hennes stöd och hjälp i livet.

Pappa.
Jag har på något sätt alltid känt en enorm stolthet över min pappa. Han hade en enorm bekantskapskrets, det var alltid lika kul att gå på stan med honom eftersom han hela tiden träffade folk han kände. Samma sak när jag fick följa med till hans jobb på biblioteket, han pratade med alla och var så otroligt omtyckt. Jag kände mig alltid så glad över att bli presenterad som Görans dotter, eftersom jag var (är) så otroligt stolt över honom och vilken sorts människa han var.


Samtidigt hade vi kanske inte alltid en problemfri relation. Pappa var inte alltid den ultimata barnmänniskan, dels hade han ett hetsigt humör och kunde bli arg ganska lätt. När pappa var arg visste hela grannskapet om det, ungefär på den nivån var det. För övrigt tror jag inte att han inte riktigt visste hur han skulle umgås med barn, för jag blev ofta pratad till på vuxenspråk,  även när jag var liten. Något jag visserligen ofta som barn tyckte var lite häftigt, speciellt när jag fick följa med honom och hans vänner på restaurang och fick lyssna på deras konversationer om allt möjligt (som jag inte förstod så mycket av, men det gjorde inget, för jag såg upp till dom allihopa och kände mig jättestor). Men hans sätt att vara, hans språk och väldigt vuxna personlighet, skrämde mig en del när jag var yngre, och medförde att vi fick en relation där jag nästan var lite rädd för honom. I efterhand har jag förstått att mycket av hans ilska var rädsla, rädsla för sjukdomen, rädsla för att dö.


Pappa dog när jag var 13, av tjocktarmscancer. Ju sjukare han blev desto mer isolerade jag mig från honom, något jag idag kan må dåligt av, fastän jag tror att han visste att det bara var en försvarsmekanism från min sida.
Hade pappa levt idag tror jag att vi hade haft världens bästa relation. Han introducerade mig till musik som jag då inte riktigt förstod men som jag idag älskar (U2, Bob Dylan, Dubliners, Nationalteatern), jag har utvecklat precis samma slags råa och sjuka humor som han hade, jag har börjat intressera mig för samma saker han kände passion för... Och så vidare.
Jag kan inte sätta ord på hur mycket jag skulle ge för att få spendera en enda kväll med farsan. Dela en flaska vin, prata om livet, be om råd, be honom berätta om sig själv en sista gång, få veta allt jag alltid undrat.


På hans begravning trängdes väldigt många olika sorters människor. Klädseln var valfri, men många kom självklart i skjorta, kostym och liknande. En stack dock ut ut mängden, en av pappas närmsta vänner, som kom i randig sjömanströja och jeans. Vissa kanske tänkte att han såg lite felplacerad ut, men jag minns att jag tänkte att han var den enda som fångat pappas personlighet rakt av. Dels en hyllning till pappas intresse för sjöfart, och dels en liten hyllning till att pappa inte riktigt var så Svensson som alla andra. Sjuk humor som fick känsliga människor att reagera starkt, politiskt inkorrekt, musikälskare, otroligt allmänbildad, otroligt omtyckt. Precis så vill jag komma ihåg min fina pappa, som jag, tillsammans med många andra, älskar otroligt mycket.